Bekännelser

Man ska ju vara sådär stark, som dom säger, som jag själv lurar i folk, försöker lura i mig själv.
Tycka att man är skitbra som man är, stå emot motgångar, våga säga vad man tycker, tänker och vill.
Ställa sig framför spegeln och försöka lura sig själv om hur bra man är, hur stark man är, hur bra dagen kommer bli.
Lättare sagt än gjort, enligt min mening.

Många gånger är det endast en stark önskan. Om jag vore stark i sinnet, glad för småsaker, njöt av det jag har, levde för stunden och inte tog tjafs och motgångar på för stort allvar, då, då vore allt så mycket lättare.

Men, jag faller fortfarande vid motgångar, känner mig värdelös när något inte går rätt, och grinar när jag är förbannad!

I slutändan blir jag så jävla förbannad på mig själv, att jag blir ännu mer ledsen, och att jag inte kan stå för den jag är när någon inte samtycker!


Jävla skit!